JannesSläktSidor
En sammanställning av min släkt som omfattar nästan alla i Tåsjö
och med grenar över hela Sverige men naturligtvis framförallt
i angränsande socknar.
Förnamn:  Efternamn: 
[Avancerad sökning]  [Efternamn]

Text-dokument

» Visa alla     «Föregående «1 ... 16 17 18 19 20 21 22 23 24 ... 31» Nästa»     » Bildspel

Kunglig Björnjakt i Frostviken

En berättelse om en kunglig björnjakt där min far Roland Severin var med som kalfaktor åt nuvarande kungens far.

En berättelse av Gusten Rolandsson, dotterson till Samuel August Natanael Edman och Maria Magdalena Norlin genom deras dotter Margareta Augusta gift med Roland Severin Rolandsson.

Det hade först varit ett rätt livligt diskuterande och tidningsläsande då skottet i Paris avgick den 12 mars 1932. Det var rätt många frostviksbor som blivit bekant med Kruger genom hans jakt- och fiskefärder i våra fjälltrakter där han t o m byggde sig några stugor.

Detta samtalsämne stannade nu av, åtminstone tillfälligt, då skottet vid Grubbvattnet, 4 km väster om Blomhöjden, avgick den 18 mars samma år. Det var då som Prinsarna Gustav Adolf och Karl Johan junior jagade björn i Frostviksfjällen. Egentligen var det gamle Prins Carl, som stod bakom jakttillkomsten och finansierade säkert en del av företaget. Han skulle skänka björnen till sin dotter Drottning Astrid - som i sin tur skulle förära den till museet i Bryssel. Prinsarna fick äran att återuppliva Kunglig björn¬jakt i Sverige, som då inte hade upprepats sedan Karl XII:s dagar.

Denne Gustav Adolf, var inte som någon påstått den som blev Kung Gustav VI Adolf, nej denne vår björnjägare var dennes son. Således far till vår nuvarande Konung, Karl XVI Gustav.

SÄLLSKAPETS ANKOMST

Jaktsällskapet anlände till Sjoutnäset aftonen den 17 mars 1932. Där de övernattade till nästa dag, då anfallsraiden skulle starta. Sällskapet bestod av Prinsarna Gustav Adolf och Karl Johan, samt de grevliga personerna C v.Rosen, Bonde och baron de Geer samt överste Age Lundström, som då var chef för flygvapnet på Malmslätt samt en herr Lindman, son till amiral Lindman. Den sistnämnda var Gustav Adolfs sekreterare.

Dessutom fanns revirjägmästare Brun, Strömsund. Han stod som värd för jakten emedan kronan bjöd på tillstånd och jaktmark.

Överjägmästare Schard var jaktledare. Han hade varit trapper i Canada några år och talade gärna om alla björnar han dödat där, däribland flera stora grizzlybjörnar. Utom dessa jägare fanns det tre stycken kronojägare. Dessa var: Lars Danielsson, Gäddede, Nils Gustav Nilsson, Sjuisåsen och Zakrisson, Lidsjöberg.

INKVARTERING

Det celebra sällskapet inkvarterades hos Nella och Bengt Georg Olofsson,medan jägmästarna och kronojägarna övernattade i några av kronans baracker som fanns på platsen.

Men innan dagens sänggående kom till stånd avåts en gemensam, festlig måltid i det Olovsonska hemmets salsrum. Där stämningen blev både hög och gemytlig.

Det verkliga minnet från denna middag är vår Konung, som är hertig av jämtland.
Det blev bestämt vid denna måltid, att om det föddes en prins i Gustav Adolfs familj på Haga Slott, så skulle denne bli hertig av jämtland. Gustav Adolf lovade detta med kungaord, och som alla vet så har det hållit.

VÄRVNINGEN OCH LITE DRAMATIK

Själva värningen av björnen var ett verk av Bengt Olofsson, Blomhöjden och dennes söner Oskar och Viktor. De hade haft åtskilligt besvär med att hålla reda på om björn¬en var kvar i sitt ide. Då den efter en kraftig regnperiod i slutet av januari, flyttade till annan plats blev återsökandet rätt dramatiskt.

Björnen hade lämnat fotstämplar över stora vidder. Våra björnvallare var tvungna att räkna in- och utgående spår tills det framkom ett extra i viss riktning. Då de slutligen följde detta visste de snart var det nya idet var.

ANFALL

Nu när det kungliga anfallet mot den sovande björnen skulle starta var det nödvändigt med militärisk ordning och indelning av styrkorna.
Jaktledaren, jägmästare Schard, gick som spanare ett stycke framför de andra Han var utrustad med björnspjut och en grovkalibrig revolver. Han gick på skidor som alla de andra.

Närmast bakom spanaren kom prinsarna som skulle vara de egentliga jägarna. Karl Johan hade kronojägare Nilsson på sin vänstra sida och Gustav Adolf hade kronojägare Zakrisson på vänstra sida. Kronojägarna var jägarbiträden men svarade även för den lokala skogs- och jaktkunskapen.
Bakom dessa kom i olika grupper grevarna och baronen, Lundström , ¬Lindman och jägmästare Brun. Alla gick i skilda etapper och sköt flitigt med sina kameror.

Då de närmade sig platsen där björnen skulle vara blev fotograferandet något intensivare. Överste Lundström skämtade om att det bara blev skakande skuggbilder för dem i första ledet. Detta eftersom björnfrossan satte darr i benen på dem.

Som tidigare nämnts så flyttade björnen sitt vinterläge efter ett ymnigt regnväder i :¬slutet av januari. Platsen där han nu ordnat sin liggplats var 1, 5 km norr om Grubbvattnet på en plats om heter Granhöjden. Dess högsta topp ligger 680 meter över havet. Då Bengt Olofsson och Viktor Bengtsson lyckades återfinna björnen i sitt nya ide, kunde även konstatera att ett mindre spår blandade sig med det större. Spåren ledde till en plats rätt högt upp på höjden där jord och sten var utgrävda och kastade utanför ingångshålet. Eftersom inga spår ledde därifrån ansåg man sig ha funnit nallens sovplats.

LITE SPÄNNING

Då jägmästare Schard nådde fram till öppningen började han rota med björnspjutet nere i hålet. Men då inget förmärktes ropade han: Här finns ingen björn! Han uppmanade därvid björnvärvaren Bengt Olofsson att komma dit med hunden. De var förstås med i sällskapet. När de kom fram till idet visade inte hunden minsta intresse för detta, men började i stället gräva och skälla vid en liten björk ca 4 m från öppningen. Bengt Olofsson stötte nu till snöskorpan därstädes med sin skidstav. Därvid rasade snön ner och ett öppet hål blev synligt. Från hålets inre hördes ett ilsket brummande läte, var¬vid både hund och hundägare drog sig tillbaka. Därefter gick Schard fram och irritera¬de nallen med sitt björnspjut. Björnens huvud blev med hast synligt i öppningen. Han kom med sådan fart att snö och skarstycken rök åt alla håll.

Även Schard drog sig nu tillbaka. Han lämnade skjutfältet fritt för de egentliga jägar¬na, som nu stod vid toppen av höjden. Själv drog Schard sin grovkalibriga revolver och stod avvaktande i händelse av anfall från nallen. Det tog litet tid för nallen att kravla sig upp ur hålet, men väl uppe såg han sig omkring. Förmodligen kände han sig främmande i denna omgivning och startade med högsta möjliga fart ett flyktförsök mot skogsbrynet några hundra meter bort. Det tog tid att få de filmbilder man ville ha på den flyende björnen, så när första skottet gick hade avtåndet blivit till fördel för björnen. Gustav Adolf avsköt båda skotten från sin dubbelpipiga studsare. Även Karl Johan sköt ett skott. Först när det fjärde skottet avlossades från förtruppen stoppades flykten och björnen blev liggande på snön.

Sällskapet rusade nu fram. Björnkarlen Schard gick direkt fram till björnens huvud, tog tag i björnens båda öron och ruskade om detta. Därvid hände sig att björnen slog upp ögonen, sträckte ut frambenen och skakade i hela kroppen.

Schard släppte nu skyndsamt sitt grepp och drog sig bakåt. Prins Karl Johan bad där¬vid kronojägare Nilsson att ge björnen ytterligare ett skott. Efter detta, ett hjärtskott, var björnjakten över. En viss besvikelse kunde skönjas i hela sällskapet. Det var ju en rätt liten björn som fallit. Ca 70 kg. Även hos Bengt Olofsson och hans son var det besvikelse. De hade värvat en stor mörkbrun björn. Denna var liten och nästan älggrå. Det stämde inte.

TRANSPORT

Herr Botolv Lemon från Risede, som gjort en del skjutsar för jägmästare Brun, ryckte nu fram med sitt hästekipage och lastade på björnen. Hästen frustade och var inte riktigt nöjd med att komma björnen så nära. Transporten gick nu till Sjoutnäset där en låda tillverkades vari nallen inpackades. Den kördes sedan till Storån där lådan överfördes till en lastbil för vidare transport Strömsund och järnväg. Någon bilväg fanns ännu inte till Sjougddalen

NÅGRA BESÖK

Några besökande kom till jakthyddan under sällskapets vistelse där. Så t ex kom en afton två 60-åriga gubbar. Den ene av dessa var tidigare bekant med översten och hade som förevändning att hälsa på denne. Den andre var den förstes sällskap - och fick stilla sin nyfikenhet på detta sätt. Då det således rörde sig om en visit för gammal bekantskaps skull, så blev gubbarna kvarbjudna på middag.

De var redan vid ankomsten på ett strålande humör, men som en bra middag i gott sällskap ofta höjer stämningen och befäster gemenskapen, så dröjde det inte länge förrän gubbarna berättade både om sina livsöden och en del litet vågade saker. Eftersom ingen av dem hade någon vidare respekt för titlar och värdigheter, så blev det gängse tilltalsordet Du. De tyckte att prinsen borde haft kronan på då han var ute i landet, ty annars kunde man ju inte veta vem som var kronprinsen bland en hop andra karlar. Stor munterhet!

En annan dag anlände två skogstjänstemän. De påstod sig vara ute och se till att älgarna fick gå ofredade. Dessa var litet högtidliga och vann inget vidare gehör i sällskapet. De fick emellertid starkt kaffe med smögåsar och var sina två konjagare.

Så i slutet av veckan anlände med posten ett brev från Gäddede sportklubb. Det var skrivet av dess ordförande O. A. johansson. Han omtalade att klubben just ordnat för en större skidtävling, norsk-svensk, på 3 mil. Han inbjöd prinsen att delta i tävlingen. Ville även att Prinsen skulle skänka medel till ett hederspris. Nästa morgon vid frukostbordet meddelade Prinsen sitt beslut. Han skulle skänka 50:- kr till ett pris. Kunde även tänka sig att delta i tävlingen, men endast om sträckan förlängdes till 5 mil.

Kocken skrev ner dessa Prinsens ord på ett papper, lade så papperet i ett kuvert som adresserades till O.A. johansson, Gäddede. Ett par dagar senare berättade O.A. för klubben med flera, att han fått ett personligt brev från Gustav Adolf med detta goda innehåll.

Resan till skidtävlingen blev även resan från fjällhyddan. Kocken stannade kvar en dag för att städa och återställa allt till sitt rätta ursprung. jägmästare Ronge och direktör Kjellberg skulle dit med sina familjer litet senare.

SPORTSMANNEN

Prins Gustaf Adolf var den enda i sällskapet som var en verklig sportsman med militära härdnings- och träningsprinciper. Efter varje skidtur rullade han naken i snödrivan utanför hyddan - kom sedan in i matsalen där han torkade sig framför brasan - ofta glatt berättande små historier.

Vid avresan uttalade han sin tacksamhet över att fått känna sig som vanlig människa, utan höga betitlingar och formaliteter.

EFTERSYN VID JAKTOMRADET

Några dagar efter jakten begav sig Viktor Bengtsson i Blomhöjden till jaktplatsen vid Granhöjden. Han medförde hund men inget gevär. Både han och de övriga i Blomhöjden var nyfikna angående den stora björnen. Dessutom skulle han söka efter en värdefull kniv som någon i sällskapet tappat. Framkommen till den plats som var resans mål, spände han av sig skidorna och gick omkring småsparkande i nysnön. Han hittade den värdesak han sökte, den dyrbara kniven. Men bara ett litet stycke därifrån brast skaren under honom. Han blev hängande på armarna som han omedvetet sträckte ut åt sidorna samtidigt med fallet. För övrigt hängde han i fria luften. Han släppte hundkopplet och lyckades kravla sig upp. Väl uppe spände han skyndsamt på sig skidorna, fångade in hunden, som visade både ilska och intresse vid ett mindre hål ca tre meter från det hål Viktor ramlade ner i. I ganska snabb takt skidade grabben nu

Ägare av originalGusten Rolandsson
Länkad tillKarl Viktor* Bengtsson; Roland Severin Rolandsson

» Visa alla     «Föregående «1 ... 16 17 18 19 20 21 22 23 24 ... 31» Nästa»     » Bildspel